Verkligheten går aldrig att förutspå och den blir inte som man tänkt heller, (taftologi eller betydelseredundans?). I veckan har det visat sig att i ett modernt samhälle som vårt är vi fortfarande mycket sårbara då naturen vill spela oss ett spratt.
Den tekniska utvecklingen som jag i de flesta fall sympatiserar med, har under 100 år fört oss från bondesamhället till tjänstesamhället. Kommunikationen jorden runt fixas blixtsnabbt med internet. Inom ”katastrofområdet” finns, sedan tsunamin i Indiska oceanen julen 2004, tsunamivarnare. Vi har en svensk krisberedskap, vilket saknades vid tsunamin. Det finns ett ”Volcanic Ash Advisory Centre” i London. Trafikflyget styrs och övervakas från start till landning automatiskt och nästan utan mänsklig inblandning, för säkerhets skull.
Vi går kurser i ”Multitasking” för att systematisera ett liv där vi kan göra tre saker samtidigt och ändå inte bryta ihop som människa. Forskningen har studerat en 38-årig man (?) som på de sättet får 41.3 effektiva timmar på ett dygn. Sömn kan man väl ändå inte ”multitaska”?
Men…
– vi börjar ta för givet att allting ska fungera jämt.
– vi glömmer att planera för en alternativ lösning om inte plan A fungerar.
– vi är bortskämda med att bli omhändertagna av samhället då det går snett, (det kan ibland ta lite tid men fungerar).
– vi använder utvecklingen till att minska våra egna marginaler.
Min ståndpunkt blir att människan måste ha respekt för naturen och inrätta sig efter de förutsättningar den ger. Vi kanske har resurser att störa tingens ordning tillfälligt, men definitivt inte i det långa loppet. Dessutom har vi nog inte förmågan att förutse alla konsekvenser av vårt handlande.
Kan ett alternativ till ”multitasking” vara att ta det lite lugnare och leva längre i stället. På det sättet kan man nog få ut lika många effektiva timmar över en livscykel.