Jag hörde en intervju med Torgny Lindgren härom dagen. Det som fascinerade mig i det han berättade var den osäkerhet och även otillräcklighet, som denne store författare från Västerbotten kände, trots att han är världskänd och sitter i Svenska Akademien. Är det ”Skelleftesyndromet” han har råkat ut för?
Syndromet kan beskrivas som följer. (Här måste jag först berätta att jag är född och uppväxt i Skellefteå.)
Skelleftebon bekymrar sig om allt som eventuellt kan inträffa eller inte inträffat. Om huruvida det beror på honom att det blev si eller så och vad man kunde ha gjort annorlunda. Han grämer sig med stor energi över saker som han inte kan påverka, men som man utan större risk kan ha synpunkter på.
Syndromet kan sammanfattas i en allmänt pessimistisk läggning för personen, som gör att man alltid utgår från det värsta scenariot som kan uppstå. I det fall han måste uttala sig i lite mer positiv nyans gör han oftast en negativ omskrivning, som till exempel om maten varit riktigt god: ”Det här var ju inte så dåligt!”
Frågan är nu, går det i arv till kommande generationer, eller är det miljön i norra Västerbotten som skapat syndromet?
Åter till Torgny Lindgren, fortfarande en stor pessimist, trots ett antal år i mindre karg miljö. Det oroar mig. Han kan också vara ordkarg, som till exempel i mötet med en annan författare, Stefan Stenudd (blogglänk). Torgny Lindgrens pessimism kommer också fram i hans senaste (sista) bok ”Minnen”, där minnet beskrivs som ”synens gråstarr och hörselns tinitus”.
Läs biografin på Wikipedia.
Synpunkter?