Så är Umeå2014 invigt. Lördagen den 1 februari sker det i Umeå centrum med 50 000 förväntansfulla umebor tillresta från när och fjärran. Några minuter efter utsatt tid, klockan 17.00 startar showen. Det börjar med en ungdomskör, fortsätter med tal och mer tal, jojk och mera jojk. De första 45 minuterna känns tyvärr mycket sega med lång väntan på att snön ska börja brinna.
Merparten av den fulltaliga publiken såg tyvärr inte allt av det som hände på isen, där många personer var engagerade i olika ”rollspel”. Ljudet var stundtals också mycket dåligt.
Från våra platser kunde vi följa skådespelet hjälpligt och jag lyckades också fånga nedanstående bild av de datorstyrda helikoptrar som fyllde himlen med denna variant av Umeå2014 symbolen:
Men som umebo är jag konfunderad över det tema som helt dominerade invigningsshowen. Var fanns det Umeå som är mitt? Var fanns vår musik och våra kärnvärden? Samer och renar ser vi inte i denna stad till vardags, inte en gång per år ens, om man missar Gammlias julmarknad. Där brukar det finnas en ren ibland.
Kultur skapar utveckling sägs det, men jag upplever att invigningens kulturbild fjärmade sig mycket från den bild av kultur som de flesta umeåbor har. Denna bild skapade förvirring och distans. Den samiska kulturen har sin plats i norra Skandinavien, det är sant, men har den kulturen fört Umeå till den stad den är idag?
Kunskap (Umeå Universitet) och initiativkraft (Skoglund, Gösta Nyström) är det som skapar utveckling i själva verket. Till hjälp kan vi naturligtvis använda verktyg som kultur och kommunikationer, men utan kunskap och initiativkraft saknas grundbulten för utveckling.
Vilken bild får Europa av vår stad? Blir det som med vykorten med isbjörnar framför järnvägsstationerna i städerna längs Norrlandskusten i början på förra seklet? Jag har den känslan här.
Vi får hoppas att bilden av Umeå under det kommande årets arrangemang närmar sig den som vi umebor upplever som mer verklig. Med denna start kan allt bara bli bättre.